Ett sponsoravtal på en hockeyarena eller ett reklamskyltande bakom en fotbollsmålvakt kan se harmlöst ut, men det är en av de mest omdiskuterade gråzonerna i den svenska spelregleringen. Sedan spellagen började gälla den 1 januari 2019 har licenshavare fått allt strängare krav på marknadsföring, men utländska operatörer som Asino, som drivs av Hollycorn N.V., står utanför Spelinspektionens tillsyn. Det skapar ett kryphål där varumärken syns i svensk idrott utan att omfattas av samma regler som de svenska aktörerna. Här går vi igenom hur det fungerar i praktiken, vad lagen faktiskt säger och vilka konsekvenser det får för konkurrensen.
Vad spellagen faktiskt reglerar och var gränsen går
Spellagen (2018:1138) bygger på ett licenssystem. Det är bara den som har tillstånd från Spelinspektionen som får erbjuda spel till svenska konsumenter, och det är också bara licenshavare som träffas av lagens reklam- och marknadsföringsbestämmelser. En licenshavare måste vara ansluten till Spelpaus, följa bonusreglerna och hålla sig inom de insättnings- och förlustgränser som gäller för spelansvar. Kort sagt: reglerna är kopplade till tillståndet, inte till varumärket eller till var reklamen råkar synas.
Det betyder att en operatör utan svensk licens inte är förbjuden att synas i Sverige i sig. Det som är förbjudet är att rikta spelverksamhet mot den svenska marknaden utan tillstånd. Gränsdragningen mellan att “synas” och att “rikta sig mot” är precis där sponsring blir intressant. Ett logotypavtryck på en tröja eller en banderoll vid en idrottsplats är inte samma sak som en riktad insättningskampanj, men effekten i publiken kan bli snarlik.
En central detalj är förordning 2020:495, som preciserar hur spellagen ska tillämpas i praktiken. Den rör bland annat hur marknadsföring får utformas och vilka krav som ställs på måttfullhet. Men hela regelverket förutsätter en licenshavare som står under tillsyn. Utan tillsynsobjekt finns ingen att ställa till svars, och därmed ingen sanktion att hota med.
Hur utländska operatörer kan sponsra utan att omfattas av tillsyn
Asino är ett tydligt exempel på konstruktionen. Sajten drivs av Hollycorn N.V., som är registrerat hos Antillephone på Curaçao. Bolaget saknar svensk licens från Spelinspektionen och är därför inte anslutet till Spelpaus. Samtidigt listar Asino Sverige som ett begränsat land i användarvillkoren, vilket innebär att man formellt sett inte riktar sig till svenska spelare. Den formuleringen är avgörande: den skapar ett avstånd mellan varumärket och den svenska marknaden som gör att sponsring kan beskrivas som allmän varumärkesexponering snarare än riktad spelreklam.
I praktiken kan ett varumärke som Asino dyka upp i samband med idrottsevenemang genom att man sponsrar ett lag, en turnering eller en sändning. Eftersom operatören inte är licenshavare träffas man inte av spellagens krav på måttfullhet, bonusregler eller koppling till Spelpaus. Spelinspektionen kan inte ingripa mot en aktör som inte står under svensk tillsyn, och därmed uppstår ett glapp mellan vad lagen syftar till och vad den faktiskt når. Libergos Limited, som driver sajten tillsammans med Hollycorn N.V., är en del av samma bolagsstruktur och omfattas inte heller av svenska krav.
Det är värt att notera att Curaçao och Cypern är vanliga registreringsorter för den här typen av operatörer. Licenserna där ställer andra krav än den svenska, bland annat när det gäller penningtvätt och åldersgräns, men de krav som ställs är inte utformade för den svenska spelmarknaden. Det innebär att en utländsk operatör kan följa sin hemlicens fullt ut och ändå agera på ett sätt som hade varit otänkbart för en svensk licenshavare.
Skillnaden mellan varumärkesexponering och riktad spelreklam
Gränsen går ofta vid om exponeringen kan kopplas till ett erbjudande. En logotyp på en idrottsplats är svår att angripa eftersom den inte innehåller något spelbudskap. Men när sponsringen kombineras med kampanjkoder, välkomstbonusar eller hänvisningar till registrering blir det svårare att hävda att det bara handlar om varumärkesbyggande. Här finns en tolkningsfråga som Spelinspektionen har begränsade möjligheter att pröva mot aktörer utanför licenssystemet.
Samtidigt är det just den gråzonen som gör sponsring attraktiv. En licenshavare måste förhålla sig till bonusregler, till måttfullhetskravet och till att bonusgränsen på 100 kronor togs bort den 15 november 2021, vilket i sig förändrade villkoren för hur bonusar får utformas vid första speltillfället. En aktör som är ett casino utan svensk licens behöver inte ta hänsyn till något av detta. Sponsringen blir då ett sätt att bygga igenkänning utan att bära de kostnader och begränsningar som följer med svensk licens.
Den snedvridna konkurrensen och vad den kostar licenshavarna
Här ligger kärnan i problemet. Spelreklam vid sportevenemang regleras av spellagen endast för licenshavare, men utländska casinon utan svensk licens kan sponsra evenemang utan att omfattas av Spelinspektionens tillsyn. Det skapar en snedvriden konkurrens där de aktörer som följer reglerna betalar priset för att de andra inte behöver göra det. En svensk licenshavare måste avstå från aggressiva bonusar, hålla sig inom förlustgränser och förhålla sig till Spelpaus. En utländsk operatör kan exponera sitt varumärke brett och ändå beskriva sig som begränsad för den svenska marknaden.
Konsekvenserna sträcker sig längre än till enskilda kampanjer. När idrottsrörelsen tar emot sponsorintäkter från operatörer som står utanför det svenska systemet uppstår en dubbel signal: å ena sidan vill staten skydda spelare genom licenssystemet, å andra sidan finansieras idrotten delvis av aktörer som systemet inte når. För den enskilde spelaren kan det innebära att skattefrihet på spelvinster, som gäller för spel hos licenshavare, inte är självklar om man spelar hos en operatör utan svensk licens. Villkoren blir svårare att överblicka, och spelansvaret hamnar hos en aktör som inte är ansluten till Spelpaus.
Det finns också en penningtvättsaspekt. Licenshavare omfattas av krav på kundkännedom och rapportering som är anpassade till svenska regler. Utländska operatörer följer sina egna licensvillkor, vilket inte nödvändigtvis ger samma skydd. För en idrottsförening som tecknar sponsoravtal är det sällan uppenbart vilka krav som gäller, och det är just den otydligheten som gör kryphålet svårt att täppa till.
Så här kan du som läsare förhålla dig till sponsring och spelreklam
Om du ser ett casinovarummärke i ett sportevenemangssammanhang är det värt att ställa två frågor. Har operatören en svensk licens, och är den i så fall ansluten till Spelpaus? Svaret hittar du hos Spelinspektionen, som för en offentlig lista över licenshavare. Om operatören inte finns där gäller inte spellagens skydd, och du bör vara medveten om att bonusregler, insättningsgränser och förlustgränser inte nödvändigtvis följer svenska krav. Asino, som drivs av Hollycorn N.V. och är registrerat hos Antillephone på Curaçao, är ett exempel på en operatör som inte finns på den listan.
För dig som arbetar med idrott eller föreningsliv är rådet att läsa sponsoravtalet noga. Fråga vilken licens operatören innehar, var bolaget är registrerat och hur reklamen är utformad. En sponsring som enbart handlar om varumärkesexponering är en sak, men om den kopplas till spelbudskap blir gränsdragningen en annan. Åldersgränsen på 18 år gäller oavsett, men ansvaret för att den efterlevs ser olika ut beroende på om operatören står under svensk tillsyn eller inte. Den som vill undvika problem gör klokt i att dokumentera vilka villkor som gäller och att välja aktörer som kan visa upp en svensk spellicens.